Övergödning

0

Vad innebär övergödning?

Alla växter behöver många olika näringsämnen för att leva och växa, men vissa av dessa näringsämnen är det en naturlig brist på.
Fosfor i sötvatten och kväve i mark och hav är sådana exempel.
Dessa kallas med ett gemensamt namn för tillväxtbegränsande ämnen.

När människan på olika sätt tillför naturen näring, ökar tillgången på det som naturligt är bristämnen och växtligheten ökar. Att tillväxten ökar på åkermarken efter gödsling är naturligtvis önskvärt för att öka livsmedelsproduktionen, men bieffekten är ett spill av ämnen i form av avgång till luft och utsläpp till vattendrag och grundvatten när växterna odlas.

En del av näringsinnehållet i livsmedlen kommer med tiden att belasta miljön via avfall och avlopp. Utsläpp av främst kväve till luften från trafik och energiproduktion kommer efter omvandling och transport i atmosfären att falla ner på mark och vatten.

Ökade mängder av kväve och fosfor i naturliga miljöer som vattendrag och skogsmark orsakar en övergödning. I vatten yttrar det sig främst som ökad tillväxt av alger och annan växtlighet i sjöar, vattendrag och kustvatten. Ju mer kväve och fosfor det finns i vattnet, desto mer kommer det att växa, om det kommer tillräckligt mycket solljus ner till vattnet.

Via nedfall från luften kan våtmarker och skogsmark tillföras mer kväve än vad som är naturligt. Det kan leda till att växtligheten förändras och att utlakningen till vatten ökar. Dessutom blir föroreningar av grundvattnet med kväveformen nitrat är ett hälsoproblem om halterna blir höga.

Även skogar, ängar och hagmarker drabbas av övergödningen. Ett överflöd av näringsämnen ändrar artsammansättningen och känsligare, konkurrenssvaga arter försvinner.

De största problemen med övergödning är:

• På djupa bottnar uppstår syrebrist och bottenlevande djur dör.
• Algblomningarna och risken för problem med giftbildande alger ökar.
• Den biologiska mångfalden förändras både på land och i naturliga vatten.

0

Problem/orsaker

Städernas och industriernas utsläpp av avloppsvatten var ett av de miljöproblem som tidigast blev uppmärksammat.
Redan för hundratals år sedan ledde utsläpp av avloppsvatten till bekymmer med stank, nedskräpning och smittospridning.

Utsläppens rikliga innehåll av organiskt material bröts efterhand ned av mikroorganismer i vattnet. Denna nedbrytning förbrukar syre och problem med syrebrist och fiskdöd uppkommer. Näringsinnehållet i avloppsvattnet gav upphov till igenväxning av sjöar och havsvikar.

Ett allvarligt problem i många svenska inlands- och kustvatten är den näring som kommer från jordbruket.

Från 1920-talet till 1970-talet skedde en kraftig ökning av kväve- och fosforgödslingen av åkrarna när gödselmedel började tillverkas i industriell skala. Det orsakade ökad utlakning av kväve och fosfor ut till närliggande vatten. Hantering av stallgödsel ger även stora utsläpp till luft av kväve i form av ammoniak. I dag har gödslingen minskat, men den kväve- och fosformängd som finns upplagrad i åkerjorden, samt även i vattendragens bottensediment, är fortfarande stor.

Överskott av kväve i miljön är ett välfärdsproblem i länder som har ekonomi att producera och använda gödselmedel för intensiv livsmedelsproduktion. Dessutom sker stora utsläpp av kväve till luft och vatten från avloppshantering och förbränning i många länder i Europa som påverkar tillståndet i Sverige. I utvecklingsländer utnyttjas den knappa tillgången på näringsämnen mer optimalt i mer eller mindre slutna kretslopp, eftersom man inte har råd att köpa dyra gödselmedel.

Fosfor tillhör de tio vanligaste grundämnena i jordskorpan, syre inte inräknat. Fosfor finns i stora mängder i berggrunden men är svårtillgänglig. I områden med mycket jordbruk sker en koncentration av fosforförekomsten genom gödsling. En del av jordbrukets fosfor utlakas och ger en onaturlig gödning av främst sjöar och rinnande vatten.

I glesbygder och i skärgårdar finns övergödningsproblem med permanentbostäder och fritidshus som inte är kopplade till kommunala reningsverk. Dessa släpper ut kväve och fosfor i vattendragen genom ofullständigt renat avloppsvatten.

Östersjön är drabbad av övergödning genom utsläpp av både fosfor och kväve. Det mesta av utsläppen sker via vatten, men en hel del kväve kommer även via nedfall från luften. Av länderna kring Östersjön står Ryssland, Baltikum och Polen för huvuddelen av den totala tillförseln av kväve och fosfor. Även Västerhavet uppvisar övergödningsproblem, särskilt i kustnära områden.
Även insjöar i Sverige är drabbade.

Även skogen drabbas av övergödningen. Skogsmarken gödslas genom nedfall från luften och det rör sig om ammoniak från jordbruket och kväveoxider från trafiken. Påverkan är störst i Sydsverige och gödslingseffekten genom nedfall av kväve från luften minskar ju längre norrut i landet man kommer. I skogen drabbas den biologiska mångfalden av övergödning.

En del arter gynnas medan andra utarmas.

I skogar nära tätorterna är trädstammarna ofta gröna. Det beror på en kombination av övergödning och luftföroreningar som drabbar de känsliga lavarna och i stället ger algen trädgröna chansen att breda ut sig.

På marken i skogen minskar lingon- och blåbärsris och smalbladiga gräs ökar.

På gamla ängar och hagar försvinner ofta konkurrenssvaga örter med litet näringsbehov som kattfot, gullviva och backsippa.
I stället gynnas arter som brännässla, älggräs och åkertistel, som kan tillgodogöra sig den ökade näringen och konkurrera ut svagare arter.

Långvarigt nedfall av stora mängder kväve som inte binds i växter kan leda till en upplagring i skogsmarken som på sikt kan öka utlakningen och orsaka övergödning i vattenmiljön.

Förbränning av fossila bränslen bidrar till övergödningen. Vid förbränningen oxideras (reagerar med syre) det kväve som finns naturligt i luften till så kallade kväveoxider (kväve och syre i en molekyl) som kan omvandlas till salpetersyra i atmosfären.
Dessa tillförs mark och vattenytor med nederbörden och i gas- och partikelform vilket ökar tillgången på kväve både på land och i havet.

Utsläppen av kväveoxider utgör ungefär hälften av det totala utsläppet till luft i Europa. Den andra hälften kommer från jordbrukets och djurhållningens ammoniakutsläpp.

Huvuddelen av det kväve som faller ner över Sverige från luften kommer från andra länder i främst västra Europa.

Orsakerna till problemen med övergödning är:

• Urlakning till sjöar och vattendrag av kväve och fosfor från jordbruksmark.
• Kväveavgång till luft, i form av ammoniak, från stallgödsel.
• Utsläpp till vatten från reningsverk och industrier utan fullständig kväverening.
• Utsläpp till luft av kväveoxider från förbränning inklusive arbetsmaskiner, vägtrafik och sjöfart.

0

Åtgärder mot övergödning

De kommunala reningsverken i Sverige tar hand om cirka 95 procent av fosforn och 55 procent av kvävet i avloppsvattnet.
Målet är att framför allt kunna reducera kväveutsläppen, men även fosforutsläppen vore bra om de gick att sänka.

Det kväve och fosfor som reningsverken har sådana problem med att ta bort är egentligen tillgångar som borde återföras till jordbruket. Det allra mesta av näringsämnena kommer från urin. Ett stort framsteg vore därför att införa urinseparering i stor skala och ta hand om urinen. Det finns metoder att på kemisk väg åstadkomma en kristallisering av näringsämnena i urinen.

En viktig åtgärd är att minska och förändra gödselanvändandet inom jordbruk och djurhållning.
En stor del av den ammoniak som avdunstar från jordbruket gör det på grund av dålig hantering av naturgödseln, både vid lagring och vid spridning.

Myndigheterna försöker på olika sätt hjälpa och informera djurhållande jordbruksföretag att uppnå en miljöanpassad lagring och hantering av stallgödseln.
Användningen av handelsgödselmedel kan anpassas till växtproduktionen för att minska spillet till miljön.
För att angripa diffusa utsläpp och utsläpp från ett mycket stort antal små punktkällor krävs stora tillsynsinsatser från till exempel kommunerna.

Arbetet med att kartlägga närsaltbelastningen och ta fram åtgärdsstrategier inom olika avrinningsområden bör utvecklas i samverkan mellan myndigheter och näringsliv.

Det är viktigt att informera hushåll som anslutna till enskilda avloppsanläggningar om användning av kemikalier, tvättmedel, rengöringsmedel, vilka olika reningsmetoder som finns, med mera.

I Sverige är det sedan 1989 lag på katalysator på nya bilar. Bilar med katalysatorer påverkar inte övergödningen speciellt mycket. Det är även viktigt att förbättra kvävereningen på arbetsmaskiner, tunga fordon och fartyg.

Vid all typ av förbränning bildas kväveoxider. Idag finns dock förbränningstekniker som reducerar bildandet av dessa.
Avgifter på utsläpp av kväveoxider har införts i Sverige vilket har skyndat på införandet av kväveoxid-reducerande åtgärder på svenska förbränningsanläggningar.

Effektiva åtgärder att minska utsläppen inom energiområdet är att spara energi och att övergå till förnybara energiformer.

Även om vi genomför kraftfulla åtgärder i Sverige kommer vi inte att nå uppställda miljömål om inte andra länder i Europa arbetar i samma riktning. Övergödning av haven och nedfall av kväve från luften är gränsöverskridande problem som motverkas genom aktivt deltagande från Sverige i internationellt miljövårdsarbete.

0

Vad kan du göra?

• Använd tvättmedel utan fosfat om avloppsvattnet inte går till kommunalt reningsverk.
• Gödsla måttligt i din trädgård.
• Kompostera mat- och växtrester och återvinn på så sätt näringsämnena i stället för att låta dem gå till spillo.
• Organiskt avfall ska hållas borta från soptippar där det bidrar till övergödning och klimatförändring.
• Använd inte toaletten som sopnedkast. Tops och bindor orsakar många onödiga stopp i reningsverken.
• Åk kollektivt eller ta cykeln istället för att åka bil. Minska på bilåkandet i allmänhet.
• Överdosera inte då du tvättar.
• Använd miljövänliga bränslen.
• Handla lokalt. Mycket gods transporteras långa sträckor på lastbil kors och tvärs genom Europa - ett stort miljöproblem som vi konsumenter kan lösa genom att välja lokalt framställda produkter.

Nationella miljömål:

• Ingen övergödning.
• Hav i balans, levande kust och skärgård.

0

Konsekvenser av övergödning

Ekosystemet i en sjö- eller havsmiljö påverkas negativt vid övergödning. När tillväxten ökar, ökar även antalet döda organismer. Organismerna sjunker till botten, där de bryts ned av olika bakterier. Nedbrytarnas ökade aktivitet leder till att syrehalten vid botten minskar eftersom de använder syret till sin cellandning. När syrehalten når tillräckligt låga nivåer, upphör dessa bakterier att verka, och istället tar svavelbakterier över deras nedbrytande roll. Övergödning i kombination med dålig vattenomblandning leder till att botten dör.

Döda bottnar kännetecknas av en lukt som påminner om ruttna ägg – det är den giftiga gasen svavelväte. Nästan allt liv nära botten i övergödda vatten dör. Även många fiskar drabbas hårt, eftersom de lägger sin rom på relativt djupa vatten.

Övergödningen medför också en ökning av skadliga algblomningar, ofta giftiga, som kan orsaka grumling och missfärgning av vattnet, skumbildning, massdöd av fisk och bottendjur och även skaldjursförgiftning hos människor.

Ökad tillväxt av fintrådiga alger i grunda kustområden kan förändra hela ekosystem, öka risken för syrebrist och förstöra uppväxtområden för fiskyngel.

Övergödning av sjöar kan leda till en snabb och dramatisk process. Mikroskopiska planktonalger kan uppträda i sådana mängder att siktdjupet reduceras till några centimeter.

De växter som normalt dominerar i en grund sjö får inget solljus och efterträds så småningom av algsamhällen. Nedbrytningen av döda växter och alger gör slut på syret på djupet och växt- och djurliv drabbas ännu hårdare. Efter en tid återstår bara ett fåtal växt- och djurarter. Övergödningen i en sjö förstärks om den är förorenad av bekämpningsmedel.

Ny forskning visar att insektsgifter påverkar djurplankton, små kräftdjur, som lever på planktonalger. Utan djurplankton finns inget som kan stoppa algsamhällena från att ta över.

0

Sammanfattning av övergödning

Näringsämnena kväve och fosfor är nödvändiga för allt liv. När människan tillför dessa ämnen till sjöar, vattendrag och hav, förändras den ekologiska balansen. Den totala tillväxten kan öka, åtminstone till en början, men den biologiska mångfalden utarmas.

En stor del av problemet beror på utlakning av näringsämnen från jordbruket. Ofullständigt renade avlopp och vatten från avloppsreningsverk som saknar kväverening bidrar också till övergödning av sjöar och vattendrag.

Även i skogar och på ängs- och hagmarker pågår en övergödning som gynnar ett fåtal arter medan de flesta arter missgynnas.
Här beror övergödningen framför allt på att kväve tillförs från luften. Detta kväve härrör till stor del från trafik och förbränningsanläggningar genom att kväveoxider som bildas vid förbränning ger kväverikt nedfall.
En annan stor källa är kväveavgång i form av ammoniak från stallgödsel.

I hav, sjöar och vattendrag visar sig övergödningen i att vattnet blir grumligare av ökad mängd planktonalger, vassar och andra högre växter breder ut sig och fintrådiga alger ökar. Ofta finns inte kräftdjur och andra djurgrupper i tillräcklig mängd för att konsumera den ökade växtligheten, I stället samlas stora mängder dött växtmaterial på bottnarna. Nedbrytningen förbrukar syre och syrefria bottnar uppstår.
Både i insjöar och i haven runt Sverige finns stora områden med syrefria eller syrefattiga bottnar, där många bottendjur dödas och fisken undviker områdena. Särskilt hårt drabbad är Östersjön.