Försurning

0

Vad innebär försurning?

Försurning innebär att jordar, skogar, sjöar och vattendrag påverkas av försurande ämnen i nederbörden, så kallat surt regn. Djur- och växtliv skadas och den biologiska mångfalden hotas.

Försurningen orsakas av utsläpp av svaveldioxid, kväveoxider och ammoniak. Utsläppen av svaveldioxid kommer mestadels från förbränning av kol och olja. Kväveoxider bildas vid all form av förbränning; trafiken står för en stor del av utsläppen.

I atmosfären reagerar svaveldioxid med vatten och svavelsyra bildas. På samma sätt omvandlas kväveoxider till salpetersyra. Dessa föreningar når marken antingen som torrt nedfall (i form av gas eller partiklar) eller tillsammans med nederbörd i form av regn, snö eller dimma.

Naturens känslighet för försurning är störst i områden där mineralen i jorden vittrar långsamt. När marken blir försurad dräneras den på viktiga näringsämnen och jordens bördighet försämras. Försurningsprocessen frigör också metaller, som kan skada såväl jordens nedbrytande mikroorganismer som fåglar och däggdjur, inklusive människor.

I större delen av Sverige är jord- och bergarter svårvittrade och har därför mycket begränsad förmåga att motverka försurning.

Svavel- och kväveoxider kan färdas långt – tusentals kilometer – i luften. Det innebär att problemet med försurning inte håller sig inom några gränser. I Sverige kommer ungefär 90 procent av det sura nedfallet från andra länder, främst Storbritannien, Tyskland och Polen, men också från internationell sjöfart.

Kalksten, som är basiskt, är mycket lättvittrad och har stor förmåga att neutralisera syra. I områden med kalkrika jord- och bergarter är mark och vatten därför väl skyddade mot försurning. Därför har man på det kalkrika Gotland ingen större försurning.

Korrosion av olika material förvärras också av försurningen. Svavel- och salpetersyrorna angriper byggnader, broar, statyer, hällristningar med mera. Särskilt drabbade är föremål och konstruktioner av lättvittrade material, som till exempel kalksten och sandsten. Även arkeologiska föremål, som fortfarande finns kvar i marken, skadas när marken försuras. Kostnaden för skadorna är stora och uppskattas i Europa till i storleksordningen 100 miljoner kronor. Kostnaden för ett förstört kulturarv kan förstås egentligen inte mätas i pengar.

De största problemen med försurning är:

• Skador på skogar och sjöar i kalkfattiga områden
• Försämrade förutsättningar för biologisk mångfald
• Förstörelse av byggnadsverk och kulturvärden
• Giftiga metaller frigörs från mark och sediment

0

Problem/orsaker

Diskussionen kring försurning startades efter att det upptäckts att fisken hade försvunnit från sjöar och vattendrag i södra Sverige i början av 1960-talet. Så småningom kom man på att surt nedfall av luftföroreningar som transporterats lång väg var orsaken. I dag är cirka 17 000 sjöar påverkade av försurningen, med omfattande skador på växt- och djurliv som följd. 7 000 sjöar har kalkats vid minst ett tillfälle.

Sjöar och vattendrag kan vara olika känsliga för tillskott av försurade ämnen, av olika orsaker. Avgörande är den omgivande markens egenskaper. Det är vanligtvis klara och näringsfattiga vatten i skogsmark med svårvittrad berggrund, tunt jordlager och med jordarter som inte kan ta emot försurande ämnen, så kallade svagbuffrande jordarter. Näringsrika slättsjöar skyddas av vattnets rikedom på organiskt material, som verkar buffrande på de försurande ämnena.

Kalkhaltiga jordar har en förmåga att neutralisera syror, vilket gör dem mindre sårbara för försurning. Sjöar och vattendrag i områden med kalkhaltiga jordar, eller lättvittrad berggrund som kalksten eller sandsten, är därför också mindre känsliga.

För de allra flesta sjöar är tillrinningsområdenas yta många gånger större än sjöytan. Därför har nederbörden som når sjöytan relativt liten betydelse från försurningssynpunkt jämfört med vattnet som rinner till i bäckar.

En försurad sjö är ett helt annat ekosystem än det ursprungliga. Försurningskänsliga arter minskar eller försvinner helt, växt- och djurlivet är allmänt artfattigare, vattnet klarare och vitmossor och växtalger kan växa långt ned på bottnarna tack vare till den förbättrade tillgängligheten av ljus. Nedbrytningen av löv och annat dött organiskt material på botten går långsammare och materialet samlas.

Försurning kan också vara en naturlig process. Vind, vatten och olika organismer förändrar och påverkar jordarna. Den naturliga försurningen är framförallt orsakad av rötternas och markorganismernas andning och av tillskott av löv, barr, och jord, så kallad förna, som är rik på organiska syror. Effekten blir att marken töms på basiskt material och berikas med humusämnen. I urbergsområden har vattnet genom årtusenden långsamt blivit surare i takt med att kemiska och biologiska processer tömt markens ytskikt på lättvittrande, basiska material.

Felaktig hantering av gödsel i lantbruket är en huvudorsak till utsläppen av ammoniak till luften. Ammoniak är en kväveförening som, liksom kväveoxider, omvandlas till salpetersyra i atmosfären och därmed bidrar till försurningen.

Intensiv markanvändning medverkar också till försurning. Skörd innebär bortförsel av näringsämnen, bland annat basiska ämnen, från marken som betyder att marken på sikt kan försuras. Att man måste gödsla om man vill skörda år efter år har varit en självklarhet i jordbruket för generationer. Det har inte varit lika självklart i skogsbrukssammanhang. Men behovet av kompensationsgödsling ökar dramatiskt när man intensifierar skogsproduktionen genom förbättrad skogsskötsel, gödsling eller utökat uttag av biomassa som till exempel vid användning av barr, grenar och toppar för energiproduktion.

De viktigaste orsakerna till problemen med försurning är:

• Kväveoxidutsläpp från trafiken
• Förbränning av svavelhaltiga bränslen
• Intensiv markanvändning
• Felaktig hantering av gödsel i boskapsskötsel

0

Åtgärder mot försurning

De viktigaste åtgärderna för att minska försurningen är att få ner utsläppen av svaveldioxid, kväveoxider och ammoniak.

1979 skrev 34 länders regeringar och dåvarande EG under ”Konventionen om långväga luftföroreningar angående minskning av försurning, övergödning och marknära ozon”. Konventionen var en följd av bland annat forskning som påvisade sambandet mellan utsläpp av svavelföroreningar i Mellaneuropa och försurningen av skandinaviska sjöar.

Sedan dess har flera överenskommelser tagits mellan de europeiska länderna för att motverka försurning, övergödning och andra effekter av luftföroreningar. Dessa överenskommelser har bidragit till internationella lagar och kontrollorgan som ska skydda miljö och människors hälsa för skador från långväga luftföroreningar. EU-länderna minskade sina utsläpp av försurande ämnen med 38 procent mellan 1990 och 1999.

1999 slöts ytterligare ett fördrag mellan 27 länder, där varje land fick ett så kallat ”utsläppstak”. År 2010 ska ländernas utsläpp ligga under dessa nivåer. Om länderna uppfyller sina åtaganden kommer utsläppen av svaveldioxid och kväveoxider i Europa att minska med 60 respektive 40 procent.

Kalkning är ett sätt att dämpa effekterna av försurningen i sjöar och vattendrag. Varje år kalkas det för mellan 150 och 200 miljoner kronor i Sverige. Efter bara ett par tre år är större delen av den kalk som tillförts en sjö förbrukad. Kalkningen måste därför upprepas med några års mellanrum så länge försurande ämnen fortsätter att falla ned.

Målet med alla åtgärder mot försurning är att nedfallet av försurande ämnen inte överskrider den kritiska gränsen för vad land- och vattenområden tål.

Det börjar visa sig att minskningen av utsläpp av luftföroreningar i Europa har effekt. En brittisk rapport från år 2001 visar att ekosystem som varit skadade av försurning börjar återhämta sig. Men det är fortfarande långt till miljömålet ”Bara naturlig försurning”.

Det har gjorts beräkningar som visar att om bästa tillgängliga reningsteknik tillämpades inom alla sektorer i samhället, skulle utsläppen av utsläppen av svaveldioxid och kväveoxider i Europa kunna minska med 90 respektive 80 procent.

Ännu viktigare än tekniska lösningar är människornas inställning och livsstil. Om vi alla var lite mer medvetna om vikten av att spara energi och minska användningen av fossila bränslen, kunde utsläppen av försurande föroreningar minskas än mer.

0

Vad kan du göra?

• Res utan avgaser. Välj cykel för korta resor, tåg eller annan kollektivtrafik för långa.
• Bli energismart. Minska din användning av energi, till exempel genom att spara på värme och varmvatten, byta vanliga glödlampor mot lågenergilampor eller stänga av elapparater som inte används.
• Använd miljövänliga bränslen. Det kan dock vara dyrt jämfört med andra, mindre miljövänliga alternativ.
• Välj elleverantör och köp miljömärkt el.
• Se till att ditt företag inte använder elektricitet som genereras av fossila bränslen.
• Använd inte dåligt konstruerade produkter som förbrukar mer energi än nödvändigt.
• Använd bränslen i bästa tillgängliga miljöklass. Diesel i miljöklass 1 innehåller betydligt mindre svavel än standarddiesel.
• Handla lokalt. Mycket gods transporteras långa sträckor på lastbil kors och tvärs genom Europa - ett stort miljöproblem som vi konsumenter kan lösa genom att välja lokalt framställda produkter.
• Köp bil med katalysator. I Sverige är det sedan 1989 lag på katalysator på nya bilar.
  

Nationella miljömål:

• Bara naturlig försurning
• Levande sjöar och vattendrag

0

Konsekvenser av försurning

När sjöar och vattendrag försuras försvinner först groddjuren och de känsligaste fiskarterna. Vartefter processen fortgår försvinner alltfler arter. Så småningom återstår endast ett fåtal insektsarter och några växtarter, främst vitmossor. En försurad sjö är ofta kristallklar, men utan liv.

När marken försuras lakas dess viktigaste näringsämnen ut, vilket minskar jordens bördighet. Försurningsprocessen frigör också metaller, som kan skada såväl markens nedbrytande mikroorganismer, maskar och insekter som fåglar och däggdjur högre upp i näringskedjan.

Surt regn medverkar till skogsskador genom att försura marken. I USA har det visats att försurade dimmoln på hög höjd minskar rödgranens motståndskraft mot vinterskador. I den europeiska skogsinventeringen 1999 visade det sig att vart fjärde undersökt träd var skadat (barr- eller lövförlust på mer än 25 procent). Dessa skogsskador har flera orsaker, men det står klart att försurning och höga halter av marknära ozon är viktiga faktorer.

Människor drabbas av försurningen på många sätt. Höga halter av svaveldioxid har visat sig orsaka olika slags lungskador. Dessa lungskador, som påverkar andningsfunktion och syreupptagning, har lett till såväl ökade sjukdomstal som dödstal. Indirekt kan försurningen påverka vår hälsa genom att metaller frigörs, som vi sedan kan få i oss från exempelvis insjöfisk.

Surt regn bidrar till korrosion av metaller och vittring av sten och färg i byggnadsverk och föremål av kulturellt värde.
Skador på kulturella objekt som statyer eller historiska monument blir särskilt kostsamma eftersom förlusten av detaljer ofta förringar hela verkets värde.

0

Sammanfattning av försurning

Försurning drabbar framför allt näringsfattiga sjöar och vattendrag samt barrskogsmarker. Förbränning av fossila bränslen, såsom kol och olja, ger utsläpp av svaveldioxid och kvävedioxid. I atmosfären reagerar dessa med vatten och bildar svavel- respektive salpetersyra. De sura ämnena kan transporteras långa sträckor i atmosfären innan de faller ner som "surt regn".

Skandinaviska halvön är speciellt utsatt för försurning på grund av att berggrunden till stor del utgörs av så kallade sura bergarter, granit, gnejs med flera. Dessa bergarter är svårvittrade och har därför dålig förmåga att neutralisera syror. I stället sjunker pH-värdet i mark och vatten. I samband med sjunkande pH fälls bland annat giftiga aluminiumföreningar ut och skadar såväl växt- som djurliv.

I Sverige är cirka 17 000 sjöar försurade på grund av mänsklig påverkan. En försurad sjö har klart vatten och ett begränsat växt- och djurliv. Vid ett pH-värde under 4,5 har alla fiskarter dött ut och endast vissa insektsarter finns kvar. I Sverige kalkas 1 000-tals sjöar regelbundet för att motverka försurningen.

Även marken försuras. Många arter av lavar, mossor och svampar försvinner från de försurade områdena. Kalkning av mark görs ibland, men gör i vissa fall mer skada än nytta eftersom kalkkänsliga arter slås ut. Även skogsbruket bidrar till försurningen av skogsmark genom uttag av virke och att barrskog planteras på gamla lövskogsmarker. En naturlig effekt av barrskog är att den försurar marken.

Värst drabbade är sjöar och skogsmarker i södra och västra Sverige. Det är där som det mesta av försurande ämnen faller ner som kommer från utsläppskällor på kontinenten och de brittiska öarna. Sedan 1980-talet har europeiskt samarbete inneburit att svavelutsläppen i Europa minskat med ungefär hälften. I Sverige har utsläppen minskat med 90 procent. Kväveutsläppen har inte minskat lika mycket, trots att katalysatorerna har fått ner personbilstrafikens utsläpp betydligt.