Kunskapskälla - Brutna kretslopp

Brutna kretslopp

Vad är ett brutet kretslopp?

Stora mängder avfall håller på att växa den industrialiserade världen över huvudet. Soptippar är överfulla och platser att anlägga nya tippar blir allt svårare att hitta, särskilt i tätbefolkade områden. Soptippar ger också upphov till miljöföroreningar, metaller och organiska miljögifter lakas ut och hamnar i jordar och vattendrag.

Sopförbränning minskar dock mängden avfall och ger energi. Men då bildas giftiga rökgaser, som kan vara svåra att rena.
Dessutom får man stora mängder förorenad aska och slagg.
Ett annat problem är att vår höga konsumtion tär hårt på naturresurserna. Intensiv skogsavverkning hotar den biologiska mångfalden och ökar risken för översvämningar och skogsbränder. Gruvdrift och täktverksamhet skapar stora sår i landskapet.

Avfallsproblem och rovdrift av naturresurser är två sidor av samma systemfel, som vi kallar brutna kretslopp.
Genom återanvändning av produkter och återvinning av material kan avfallsmängderna minska, farligt avfall tas om hand och naturresurser sparas.

I naturen pågår ständiga kretslopp.
När växterna vissnar ner och förmultnar sprids näringsämnena i
jorden och bildar grogrund för nya växter.

I kretsloppspropositionen från 1993 har regeringen beskrivit kretsloppsprincipen som:
"Vad som utvinns ur naturen skall på ett uthålligt sätt kunna användas, återanvändas, återvinnas eller slutligt omhändertas med minsta möjliga resursförbrukning och utan att naturen skadas.”
Grundtanken i kretsloppssamhället är att vi ska använda våra naturresurser så effektivt som möjligt.

Naturresurser kan delas in i:

Ändliga (icke-förnybara) naturresurser, som finns upplagrat i jordskorpan, och som inte nybildas.
Exempel är metaller och olja.
Förnybara naturresurser som nybildas i relativt snabb takt. Exempel är livsmedel och andra produkter från växt- och djurriket.

Problem/orsaker

Under 1900-talet byggdes vårt samhälle till stor del utan hänsyn till kretsloppsprincipen. Man började så småningom se olika miljöproblem, till exempel i sophanteringen.

Från slutet av 1960-talet har många också börjat se det brutna kretsloppet som en ohållbar princip. Under de senaste åren har vi därför försökt ändra inriktningen på samhället. Rom byggdes inte på en dag – kretsloppssamhället går inte heller att införa på kort tid.

I Sverige skapar vi närmare 100 miljoner ton avfall varje år.
Av detta står gruv- och mineralutvinningsindustrin för 50-60 miljoner ton. Övrig industri skapar cirka 25 miljoner ton avfall, medan hushållens avfall uppgår till drygt 4 miljoner ton.
Dessa mängder gör det nödvändigt att avfallet hanteras på ett sådant sätt att det inte ställer till skada, vare sig för människors hälsa eller i naturen.

I Europa går merparten av avfallet till tipp, trots principen att man bara ska slänga när man inte har någon annan möjlighet. I Sverige har dock andelen avfall till tipp minskat betydligt under de senaste åren.

Avfall

Avfallets hantering är en viktig del i kretsloppet. Allting blir avfall förr eller senare!

Enligt lagstiftningen är ”avfall varje ämne, föremål eller substans som innehavaren vill göra sig av med”.
Avfall uppstår både vid produktion och vid konsumtion. Både hushåll och industrier lämnar efter sig stora mängder avfall.

Hushållsavfallets sammansättning
(Dra muspekaren över sektorerna för beskrivning)

Under 2001 slängdes i Sverige 4,2 miljoner ton hushållsavfall, alltså 470 kilo per invånare!

Hantering av olika slags avfall som uppstår i hushållet:

Farligt avfall från hushållen lämnas på en miljöstation som vanligen är en bemannad mindre anläggning, ofta vid en färghandel eller bensinstation: exempelvis oljefilter, målarfärger, bilbatterier, lösningsmedel och kemiska substanser som syror.
Utsorterade tidningar och annat returpapper samt utsorterade förpackningar av metall, glas, kartong eller plast lämnas vid en återvinningsstation. Det material som samlas in på återvinningsstationerna går till olika former av återvinning.
Grovavfall, gamla möbler, madrasser, trädgårdsavfall, lämnas på en återvinningscentral. Även kylskåp och frysar ska lämnas på återvinningscentral eller på ett kommunalt uppsamlingsställe. Grovavfallet sorteras sedan upp av kommunen i olika återvinningsbara material, bränsleråvara (trä, papper och visst plastavfall). Sedan slängs bara det som inte kan återanvändas.
Många småhusägare har kompost för trädgårds- och hushållsavfall. Flera hyresvärdar och bostadsrättsföreningar har infört gemensamma kompostanläggningar. Lämpligt för kompostering är allt hushållsavfall som är biologiskt nedbrytbart, det vill säga grönsaksrens, matrester, kaffefilter, blött hushållspapper samt allt trädgårdsavfall i form av löv, kvistar, fallfrukt, gräsklipp. Undantag är till exempel grövre köttben och trädgrenar, som bryts ned alltför långsamt. För att kompostera hushållsavfall krävs en sluten kompostbehållare som har lock och bottenplatta.
Elektroniskt och elektriskt avfall, till exempel gamla TV-apparater, datorer, datorutrustning, strykjärn och liknande kan lämnas på kommunens återvinningscentral. I samband med köp av ny utrustning ska man kunna lämna motsvarande gamla produkt till den affär där man gör köpet.
Sådant avfall som inte kan återvinnas på återvinningsstation, bland annat förpackningar av mjukplast och blandmaterial (papper, plast, metall som inte går att separera) läggs i soptunnan/sopnedkastet. Detta gäller även biologiskt nedbrytbart material för den som inte har tillgång till kompost.

Avfallshierarkin
Sveriges agerande i avfallsfrågor styrs till stor del av EUs avfallsstrategi.
EUs avfallsstrategi bygger på avfallshierarkin, som är en vägvisare för hur avfallet ska tas omhand. I första hand ska man försöka undvika att avfall uppkommer.

Endast som sista utväg får avfall deponeras:

Minimera uppkomsten av avfall
Återanvändning av produkter
Materialåtervinning och kompostering
Energiåtervinning
Deponering

Materialåtervinning innebär att man framställer nytt material ur olika avfallsmaterial, till exempel nytt papper från gammalt papper eller ny metall från skrot. Det återvunna materialet kan då ersätta andra naturliga råvaror. Avfall som lämnas till materialåtervinning måste därför vara rätt sorterat för att inte ge upphov till problem.

Kompostering innebär en biologisk process där biologiskt nedbrytbart avfall bryts ned till humus eller kompost, som kan användas som gödslings- och jordförbättringsmedel.

Rötning, också en biologisk process, är en form av energiåtervinning där biologiskt nedbrytbart avfall bryts ned till dels en brännbar gas bestående av metan och koldioxid, dels en kompostliknande rötrest. Gasen, ofta kallad biogas, kan användas som bränsle för fjärrvärme- och elektricitetsproduktion. Gasen kan också, efter att den renats från koldioxid, användas som drivmedel för till exempel bussar eller personbilar.

Vid både kompostering och rötning används produkten (kompost respektive rötrest) som jordförbättringsmedel. Det är därför viktigt att föroreningar inte finns i det avfall som skall komposteras eller rötas.

Förbränning med energiutvinning innebär att avfallet eldas i särskilda förbränningsanläggningar. Avfallsförbränning kan ge upphov till luftföroreningar, framför allt dioxiner. Dessa problem är numera mindre genom att avfallsförbränningsanläggningarna är försedda med omfattande rökgasreningsutrustning. Modern förbränning av avfall kan sägas vara en del av kretsloppsprincipen. Energin tillvaratas främst i form av fjärrvärme, men även en del elektricitet framställs.

Deponering har länge varit den vanligaste metoden att bli av med avfall, men under de senaste årtiondena har mängden avfall som deponeras minskas, samtidigt som deponeringsmetodiken har utvecklats.

Det största problemet med deponier är lakvatten, ett förorenat vatten som bildas då nederbördsvatten rinner igenom det deponerade avfallet. Organiskt avfall som deponeras genomgår också förruttnelseprocesser (i princip samma som vid rötning).
En så kallad deponigas bildas, som består av främst metan och koldioxid. Eftersom metan är en aggressiv växthusgas bidrar utsläpp av gasen till växthuseffekten.

Särskilt vid äldre deponier, såväl nedlagda som sådana som fortfarande används, förekommer problem med lakvatten och deponigas än i dag. Problemen kan vara svåra att komma till rätta med om deponin har använts under lång tid.
En deponi kan ge ifrån sig utsläpp till miljön under mycket lång tid framöver, kanske 100 000-tals eller miljontals år framåt.
Även med gasutvinning är deponering ett från naturresurssynpunkt ineffektivt sätt att ta hand om avfallet.

På moderna deponier ställs krav på bottentätning och bottenbarriär och på bortledning och uppsamling av lakvatten, vilket minimerar risken för lakvattenutsläpp. Den viktigaste åtgärden är dock att minska mängden deponerat avfall och öka återvinningen.

Miljövinster med källsortering och återvinning:

Förbrukningen av ändliga och förnybara råvaror minskar.
Energi sparas.
Utsläpp av giftiga kemikalier till luft, vatten och mark minskar.

Åtgärder - Producentansvar och kommunalt ansvar

För vissa avfall finns ett producentansvar, som innebär att producenterna är tvungna att bygga upp ett insamlings- och återvinningssystem.

Exempel på avfallsslag som det råder producentansvar för är:

Förpackningar (wellpapp, metallförpackningar, kartongförpackningar, plastförpackningar, glasförpackningar)
Returpapper (tidningar, kataloger, journaler)
Elavfall (elektriskt/elektroniskt skrot)
Däck och bilar.

Kommunen har ansvar för att samla in och behandla övrigt avfall från hushåll och jämförbart avfall från industri, handel, och verksamheter. För avfall inom industrin gäller att den som producerar sopor är tvungen att se till att avfallet hanteras på ett godkänt sätt.

Förebyggande åtgärder
Avfallets innehåll av skadliga ämnen har minskat genom att ett tiotal av de mest miljöskadliga ämnena avvecklats och bara förekommer i begränsad mängd. Exempel på detta är kvicksilver och kadmium.

Farligt avfall ska källsorteras och lämnas in som farligt avfall för särskilt omhändertagande. Exempel på farligt avfall är olja, lösningsmedel, färg- och lackavfall, batterier eller avfall med tungmetaller.

Vad kan du göra?

Lägg aldrig farligt avfall, batterier, miljöskadliga produkter, elektriskt eller elektroniskt avfall i soptunnan eller sopnedkastet.
Färgrester, rengöringsmedel, mediciner och liknande lämnas till miljöstationer.
Lämna batterier i speciella batteriholkar eller vid miljöstationer.
Lämna in lysrör och lågenergilampor till miljöstation eller återförsäljare.
Lämna elektriskt och elektroniskt avfall till återförsäljare eller till kommunens återvinningscentral.
Källsortera kartonger, metallburkar, glas och plast och lämna till en återvinningsstation.
Tips: Ett utrymmessparande sätt att källsortera är att samla alla förpackningar i samma papperskasse.
Sedan sorterar du vid återvinningsstationen och lägger rätt förpackning i rätt behållare.
Lämna in papper till pappersåtervinning.
Kompostera gammal mat och växter om du har möjlighet.

Nationella miljömål:

Giftfri miljö
God bebyggd miljö

Konsekvenser av brutna kretslopp

Soptippar läcker organiska miljögifter och metaller till omgivningen. Lakvattnet är svårt att kontrollera.
I sjön Molnbyggen utanför Leksand upptäckte de kringboende skador på fisken, som hade sår på kroppen. Undersökningar av fisk i sjön har visat att majoriteten av abborrhonorna saknade könsorgan som innehöll ägg och därför inte kunde leka. Fisken hade också flera andra symptom på miljögiftspåverkan.
Den visade sig att en soptipp via en bäck hade läckt lakvatten till sjön. Men fortfarande, mer än 10 år efter att skadorna på fisken upptäckts, vet man inte vilket eller vilka ämnen som har orsakat skadorna. Forskarna vet inte vilka ämnen man ska leta efter.

Sopförbränning ger upphov till utsläpp av organiska miljögifter och metaller. Dioxiner skapas i förbränningsprocessen. Vid sopförbränning skapas också stora mängder förorenad aska och slagg.

Överexploatering av naturresurser
Vårt ständigt ökande behov av råvaror medför en rovdrift på naturens tillgångar. Gruvor och täkter ger oläkbara sår i landskapet. De förorenar också jordar och vatten. Skogsskövling och ensidig skogsplantering ersätter den naturliga skogens biologiska mångfald med artfattiga monokulturer.

Naturresurserna är begränsade. En hållbar utveckling innebär att resurserna handhas på ett ansvarsfullt sätt, med kretsloppstänkande i centrum.

Sammanfattning av brutna kretslopp

I naturen är kretsloppet ett villkor för överlevnad. Döda växter och djur, vissna löv och exkrementer, tas om hand av olika organismer. Näringsämnen cirkulerar i ett ständigt kretslopp. Det moderna samhället har i stället byggts upp mer på ”enkelriktade avfallsflöden” utan kretslopp. Därför håller vi idag på att omvända samhällets materialflöden till kretslopp.

Hanteringen av avfallet är av betydelse för kretsloppet. Det viktigaste är att se till att avfall inte uppkommer i onödan, och att det inte är miljöfarligt. Det avfall som blir kvar ska källsorteras.

Farligt avfall, batterier, elektronikskrot och annat som innehåller farliga beståndsdelar ska lämnas till miljöstation, återvinningscentral eller återförsäljare. Förpackningsavfall och returpapper kan lämnas vid återvinningsstationerna för återvinning. Det som är kvar ska inte innehålla miljöskadliga beståndsdelar och lämnas i soptunnan eller sopnedkastet och tas hand av kommunen.